Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Rudolf Kjellén
reformen, men kunde icke vinna några garantier däremot, så
länge öfverhufvud kyrkan står under staten.
Den populära beteckningen af kyrkomötet som en »tredje
statsmakt» är således, så vidt dess ställning i kyrkolagstiftning
angår, mycket vilseledande. Det är icke heller en »tredje
kammare», ett politiskt annex af det slag, som jag 1902 föreslog
för arbetarnes räkning och Hjalmar Söderberg nu upprepat för
kvinnornas. Det är begränsadt till en viss grupp af ärenden
och särskildt konstitueradt för deras skull, har den principiella
ensamrätten där som representation, men har af tillfälliga skäl
måst bära en konkurrens med den maktägande
nationalrepresentationen själf. Man frestas nästan att tänka på en högt
privilegierad fackförening. Om arbetarnes s. k.
landsorganisation vore legaliserad och utrustad med veto i vederbörande
ärenden, så skulle vi äga en analogi till kyrkomötet, som icke
allt för långt skilde sig från detsamma i rent statsrättsligt
hänseende.
Något annorlunda förhåller det sig med mötets ställning på
det andra område, där det tager del med statsmakterna, nämligen
privilegiernas. Här kan det icke åberopa någon princip till
förmån för ensamt innehaf, ty privilegielagstiftning för
prästerskapet var aldrig kyrkans ensak. Här har äfven den nya
riksdagen principiellt rätt att vara med. Här öfvertaga riksdag och
kyrkomöte tillsammans arfvet efter ståndsriksdagen, mötet som
arfvinge till prästeståndet, riksdagen som arfvinge till
lekmanna-stånden. Det veto, som här förekommer, är kompletterande,
icke konkurrerande. Här kunna vi alltså med ett stycke mera
rätt tala om kyrkomötet som en tredje kammare, ehuru dess
subordination i förhållande till de bägge andra kvarstår.
Det har varit af vikt att klargöra dessa utgångspunkter i
vårt kyrkomötes historia, emedan de kasta ljus framför sig.
Enligt den traditionella uppfattningen är mötet intet annat än
ett »vederlag» åt Sveriges prästerskap för dess bifall till
representationsreformen 1866. Därför har man i den
parlamentariska debatten genomgående gjort frågan om kyrkomötets veto
till en »moralisk» fråga: riksdagen borde respektera det, icke
för dess inre berättigande, utan af hänsyn till det historiska
sammanhang, hvarur det framgått. Sålunda förklaras, att
händelserna i 1865 års prästestånd blifvit ett hufvudargument för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
