Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkomötets veto 73
för sig, utan samband med frågan om mötets existens — ett
möte kan ju existera äfven utan veto — och den fick också
stöd redan nu af 6 reservanter i konstitutionsutskottet samt 74
röster mot 93 i Andra kammaren.
Under sådana förhållanden var det naturligt att
reformtanken skulle återkomma. Den som upptog den, och gaf den en
praktisk form, var C. J. Svensén, en af 1881 års reservanter.
Han låter kyrkomötet själft vara, vill icke heller röra dess veto
i privilegiefrågor, begränsar alltså krafvet till att utstryka dess.
veto i kyrkolagsfrågor.1) Och nu visade det sig att Andra
kammaren tvenne år, 1882 och 1883, hade stor majoritet för denna
reform: förra gången 113 röster mot 63, senare gången 108
mot 59.
Från denna tid härstammar den apparat af slagord, med
hvilken kyrkomötets impopularitet i vissa samhällskretsar
beseglats. Man fråssade i talet om dess reformfientlighet, dess
ställning af »stat i staten» eller »tredje statsmakt», dess
karaktär af »vederlag» till prästeståndet, dess hierarkiska tendenser
o. s. v. Glömda voro helt och hållet de förutsättningar, under
hvilka vetot kommit till; det var ej längre tal om eller tanke
på riksdagens bristande kompetens, riksdagens sämre rätt; den
nya riksdagen har orienterat sig helt in i den gamlas ställning
som ensam representation och vill i stigande maktfullkomlighet
icke veta af någon konkurrens — dess Nåd och kyrkomötets
Nåd rymdes ej mera under samma tak!
Carlesons förutsägelse 1862 (ofvan s. 60) har således gått i
riklig uppfyllelse. Det är att märka, att denna mot kyrkomötet
aggressiva Andra kammare i själfva verket var ännu »mindre
lämpligt sammansatt för att lämna ett sant uttryck af kyrkans
alla önskningar och behof» och sålunda remplacera
kyrkomötet i kyrkolagstiftning än den riksdag som Louis de Geer
tänkte på 1862. År 1870 hade nämligen, genom ändring i den
nya R. O. § 26, bortfallit villkoret att »bekänna sig till kristen-
1) Den föreslagna ändringen inskränkte sig till utbytande af ordet
»samtycke» i R. F. § 87 mom. 2 mot »utlåtande». Egendomligt nog lät man § 88.
stå oförändrad kvar, och skulle mötet alltså, om reformen gått igenom,
behållit sin rätt att ogilla kyrkolagförklaring äfven sedan det förlorat grunden
för denna rätt, vetot. Först S. A. Hedin i reservation vid 1885 års k3^rkomöte,
och efter honom 1894 års konstitutionsutskott, anmärkte på denna
inkonsekvens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
