Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Rudolf Kjellén
protestantisk lära» för valbarhet till riksdagen. Redan 1883
framhåller ärkebiskop Sundberg i Första kammaren möjligheten
att främmande trosbekännare och sekterister rent af kunde bilda
en riksdagsmajoritet. Oafsedt öfverdriften häri var naturligtvis
argumentet i och för sig vägande. Men sådana sakskäl
förklingade i maktstriden.
Rättshistorikern kan ej undgå att observera, att detta angrepp
på kyrkomötet infaller på samma tid då Andra kammaren
första gången har majoritet för en rösträttsreform. Samme A. P.
Lind, som öppnade elden mot kyrkomötet, finnes samma år 1881
rent af ha yrkat allmän rösträtt för själfförsörjare. Så långt
gick ej kammarmajoriteten, men den var dock åren 1880—82
afgjord i frisinnad riktning. Det är det gamla liberala
landt-mannapartiets klangdagar. År 1880 skref Carl Ifvarson på S. A.
Hedlunds motion i rösträttsfrågan, och 1883 uttalar han domen
öfver kyrkomötet.
Det saknas icke heller antydningar att ett klassintresse
blandat sig in i den liberala reformifvern; sålunda anmärker A. O.
Wallenberg i 1882 års Första kammare, att »denna fråga om
statskyrkan är ingenting annat än en fråga om aflöningen åt
prästerskapet»; och på denna insinuation, att »upphäfvandet af
kyrkans undantagsställning innebär en maktutvidgning» för
bondeklassen, har Svensén i sin motion 1883 intet annat svar
än att svenska kyrkan kunde skatta sig lycklig om hon aldrig
finge farligare fiender än Sveriges allmoge.
Efter 1883 bedarrar emellertid reformvinden i rösträttsfrågan,
och då kyrkomötesfrågan 1885 återkommer, bevittna vi äfven
där en strömkantring. Attacken är imponerande; den sker på
tvenne linjer, dels den Svensénska, nu representerad af
Magnusson i Lervik, dels den Lindska — d. v. s. upphäfvande af
vetot äfven i privilegiefrågor och vid kyrkolagförklaring — här
företrädd af Persson i Isie. Men konstitutionsutskottet visar nu
med statistik öfverdriften i talet om mötets reformfientlighet,
på samma gång det framhåller betydelsen för riksdagens
kompetens af 1870 års ofvannämnda reform; och trots starka
reservationer från Andrakammarhåll mot denna tankegång, befanns
kammaren ej längre ha majoritet för en ändring: reformen
nådde nu ej mera än 94 röster mot 103. Till denna utgång
bidrog på ett afgörande sätt i diskussionen lektor Waldenström —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
