Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkomötets veto
71
det var frikyrkochefen, som i främsta rummet klädde skott för
statskyrkans själfständiga ställning på den parlamentariska
valplatsen.
Samma egendomliga historia upprepar sig, då reformen efter
9 hela års hvila återuppfördes på dagordningen år 1894, genom
motion af C. F. Wallbom på den Svensénska linjen. Vi känna
redan motionärens skäl att upptaga frågan just då (ofvan sid.
63); den verkliga anledningen var naturligtvis vetots
uppseendeväckande begagnande af föregående års kyrkomöte i
bekännelsefrågan. Ännu en gång få vi se hela härskaran af slagord
komma marscherande till storms emot mötets kyrkolagsveto, och
nu icke blott i motionen utan äfven och framför allt i
konstitutionsutskottets betänkande, som denna gång, mot Första
kammarhalfvans mening, utfallit till förmån för reformen. Men
efter långa debatter vinner reformen blott 82 röster mot 119 i
Andra kammaren (27 mot 79 i första), och är utgången åter
väsentligen att tillskrifva Waldenströms försvar för det bestående.
Fallet 1894 inföll under en ny flodtid i rösträttsrörelsen,
efterträdd af ny ebb. Efter 1894 har det också varit tyst med
kyrkomötesfrågan i riksdagens annaler, och denna tystnad har
varat tills dato. Denna historia tyckes alltså vittna om ett
reformkraf som kommit af sig. Men om man häri ser ett
återvändt förtroende till kyrkomötet från de frisinnades sida, så
tager man visserligen mycket fel. Ingen kan misstaga sig på
att kyrkomötets impopularitet i dessa kretsar växt med åren
och särskildt med hvarje utöfning af vetorätten. Reflexer däraf
ses i den socialistiska riksdagsmotionen 1908 (ofvan sid. 61,
noten), i alla liberala tidningsspalter, i själfva kyrkomötet 1909 då
man diskuterade möjligheten att riksdagen skulle godtaga de af
mötet gjorda förändringarna. Och sålunda komma vi till det
djupt motbjudande resultat, som så ofta möter inom
parlamentariska församlingar: sakfrågan har blifvit en maktfråga.
Konungamakten, hvars delaktighet i kyrkolagstiftning är
principiellt ostridig men hvars initiativ rönt mesta mothugget inom
kyrkomötet, respekterar mötets rättigheter, söker aldrig komma
dem till lifs, betraktar dess åtgöranden vid sina
kyrkolagsförslag på samma sätt som Högsta domstolens vid vanliga
lagförslag, d. v. s. såsom anmärkningar af en sakkunnig institution som
gör sin plikt. Riksdagen, hvars medverkan i kyrkolagstiftning från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
