Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Riksdagsdebatterna
yrkesfråga genast blir politik och politiken för länge sedan blifvit ett yrke.
Att tid efter annan skarpa, ja förbittrade politiska och sociala strider skola
uppstå inom lifskraftiga nationer, det är något, som icke kan undvikas, det är,
snart sagdt, som sig bör. Men att ett sådant kroniskt tillstånd af ömsesidigt
missnöje och misstroende, som förlamar all företagsamhet och förstör all
arbetsglädje, skulle få fortfara, det kunna vi, mina herrar, tror jag, icke finna oss
uti. Därför hade i ag för min del hoppats, att regeringen i år skulle vara i
tillfälle att för riksdagen framlägga omfattande lagförslag, åsyftande
arbetarebefolkningens väl. Jag har nämligen den uppfattningen, att just ett sådant
ögonblick, då samhället med lätthet men äfven med allvar tillbakavisat
angrepp, som stora arbetarskaror, missledda af solidaritetens namn, riktat mot
detsamma, skulle ha varit lämpligt att visa arbetarne — jag talar nu icke om
deras herrar och målsmän, utan om Sveriges arbetare — att detta samhälle
vill deras väl. Nu har visserligen trontalet tillkännagifva, att vi ha att vänta
förslag till förökade anslag till sjukkassor, åtgärder att betrygga viktiga
sam-hällsinrättningar vid arbetsnedläggelse samt förslag till lag om arbetsaftal.
Men det för arbetarebefolkningen viktigaste är dock ålderdomsförsäkringen och
den fattas fortfarande. Jag beklagar detta, ty jag anser, att just nu hade det
rätta ögonblicket varit inne. Men då vi veta, att frågan är hänskjuten till en
kommitté, veta vi också, att det kommer att dröja länge, innan ett lagförslag
blir framlagdt för riksdagen.
När i slutet af 1870-talet den tyska socialdemokratien hade nått den grad
af fanatism och oförnuft, som i mångt och mycket påminner om dess svenske
afläggare nu 30 år därefter, och det till och med hade gått så långt, att den
gamle afhållne kejsaren blifvit utsatt för attentat, så slog visserligen nationen
med hänsynslös kraft ned hela rörelsen, men då visade också kejsaren, att han
visste att skilja emellan folkförledarne och det förledda folket. Ocli det var på
hans initiativ, som då samtidigt kommo till stånd dessa tre stora system af
lagar, nämligen om olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring, till hvilka
arbetarne, arbetsgifvarne och staten betala hvar sin tredjedel, och hvilka för
länge sedan åstadkommit, att hundratusentals äldre arbetare förvandlats till
räntetagare i det förut så smädade kapitalistsamhället. Den principiella
oförsonliga socialismen finnes visserligen sedan dess kvar, men dock endast såsom
en dogm, som står på hyllan, såsom en honnör åt de gamla, och den dogmen
kommer aldrig vidare att tagas från sin hylla.
Hvad oss angår, så hafva vi redan en olycksfallsförsäkringslag. Den
behöfver visserligen förbättras, men det kan ske likaväl så småningom som på
en gång. Vårt sjukkasseväsen har växt upp på det enskilda initiativets grund.
Det är ett glädjande bevis på hvad själfhjälp lokalt organiserad kan
åstadkomma inom skilda landamären. Är det nu så lyckligt, att staten vill taga
verksamheten under armarne, så få vi något, som närmast motsvarar
invaliditetsförsäkringen. Men den mänskliga naturen är dock sådan, att när en ung
arbetare tänker på framtiden och gör de första ansatserna att spara, då vill han
icke gärna tänka sig att få sin hjälp af olycksfallsförsäkring eller af någon
invaliditetskassa, utan hvad som då leker honom i hågen, är en sådan försäkring,
som jämte de egna besparingarna kan trygga hans ålderdom. Och då nu
regeringen lagt fram en del andra lagar, afseende arbetsförhållandena, hade, en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
