Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
Gari David Marcus
svenska; innehåll saknas, poetisk form saknas, och följaktligen är det bosch.»
— (Om 1890:) »Det som nu skedde i svenska litteraturen är det
märkvärdigaste men också mest bedröfliga och fula som händt. — Vi fingo icke allenast
en pekoral-estetik, utan äfven en poesi som vi läst som barn, med pjunk och
pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår lifsglädje eller
mannakraft, hvilka utlofvats i profetiorna; alltså humbug. — Den visdom, som nu
predikas på dåliga vers, är af den beskaffenhet, att den icke kan bli föremål
för kritik, därför hälsades den också af konsortiet med kritiklöst jubel»
etc. etc.
Grundtanken i denna kritik är således, att 90-talet med
Heidenstam i spetsen alstrat en mycket underhaltig litteratur,
som för att begagna Strindbergs uttryck bäst kan
karaktäriseras med ordet bosch. Artiklarna framkommo ursprungligen i
Aftontidningen, men första svaret publicerades i Svenska
Dagbladet af docent Fredrik Böök. Svaret kulminerar i följande
satser:
»Är icke ’Det n}ra riket’ lika lögnaktig och orättvis, äro icke de personliga
smädelserna lika nedriga, och visa de icke samma skandalskribentens
enastående talang att ärekränka utan att råka juridiskt fast? Är skildringen af
nittiotalets litteraturpolitik mera fantastisk än t. ex. skildringen från riksdagen
i ’Röda rummet’ med den hederlige bondens schavottering? Helt säkert icke.
Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats af annat än blindt hat,
brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de
gröfsta tankefel, de mest flagranta osanningar, liar han någonsin tagit
ordentligt reda på någonting? Är icke denne vidunderlige mångläsare en af de
okunnigaste skribenter som funnits, därför att han i sitt högmod och sin hafsighet
aldrig gått till grunden med något? Har han öfverhufvud någonsin nalkats ett
problem med sä mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet
öfver låga affekter och lidelser, som ett verkligt tankearbete kräfver?
Rodins ’Tänkaren’ framställer en man som tänker med armmusklerna och
knogarna; den skulptör som ville skapa en staty öfver tänkaren Strindberg,
rousseauanen, könsfilosofen och Swedenborgaren, hade att afbilda en man som
tänker med inälfvorna och som vrålande vrider sig i sina kval.»
Den motsatta åskådningen häfdades af doktor John
Landqvist i Aftontidningen i flera artiklar. Den första bär rubriken
»Strindberg har rätt».
»Emellertid må börjas med den hårresande förklaringen, att Strindberg,
inte i personfrågan men i sakfrågan har rätt! Till en vidlyftig del! Det är
Strindberg som är den stora föriwaren i vår litteratur! I alla riktningar —
äfven och icke minst den romantiska med hvad därtill hörer. — 90-talet liar
verkligen blifvit en Böjg, som tränger på oss från alla håll. — Men med
sitt sinne för det konkreta tycker han inte om att kämpa mot Böjgen.
Han måste åtminstone ge den ett begripligt namn. Han kallar det för
Heidenstam. Vi andra finna detta namn tämligen godtyckligt valdt. Det lär visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
