Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
381
icke utbrista i kör: han har rätt! Vi andra som umgås på ett mera
fridfullt sätt med samhället måste söka att reducera den
Strindbergska kritiken till verklighetens proportioner. Inte ens ett
geni af hans dimensioner äger rätt att trycka sin stämpel på
det samhälle som han negerar. Vi skola finna att där är
alltid ett korn af sanning i hans angrepp, men mera sällan ett
helt berg. På det hela taget ha vi fått Strindberg som
kritiker för våra synders skull och en mera obarmhärtig ha vi
aldrig haft. Ty Strindberg äger icke blott hela sin tids kultur utan
också vildheten hos en barbar från stenåldern, och han skyr intet
medel för att måla djäfvulen på väggen. I sin oresonlighet få
hans angrepp en karaktär af förföljelselusta, som vänder upp
och ned på både människor och hela strömningar i vår kultur,
och det är därför icke uteslutande angenämt att ha en sådan
argus som väktare. Olusten i landet blir icke lustigare af
sådana artiklar som Strindbergs sista, hvilkas ovederhäftighet är
af den art som icke behöfver vederläggas. Den kritiska
metoden är här följande: man tager en berömd dikt af en berömd
diktare och delar upp den i olika beståndsdelar, rycker
tomahawken från sidan, skalperar dikten — och i förbigående
diktaren.
Tyvärr äger dock Strindbergs försvar för sin diktning en
orsak, då man ju icke kan förmena en skald rätten att själf
uppträda mot sina kritiker, om de också icke därför
behöfva beröfvas all ära och redlighet. Det låter sig
nämligen icke förnekas att Levertins förnämsta begränsning som
bedömare af svensk litteratur låg i hans oförmåga att
tillägna sig Frödings lyrik och Strindbergs senare
utvecklingsskeden, hvarvid man dock bör erinra sig vissa utomordentliga
kritiker af några Strindbergsböcker. Hur mycket man än
beundrar och älskar hela Levertins gärning, hur högt man än ställer
honom som vår ypperste kritiker, måste man dock beklaga att
hans kritiska sinne och poetiska intuition gjorde halt just inför
en sångare som Fröding och en oafbruten revolutionär som
Strindberg var äfven under 90-talet och senare.
Man är här frestad att uppkasta spörsmålet om en kritiker
måste förstå allting som kommer under hans händer. Skall han
hylla satsen att förstå allt är att förlåta allt? En sådan moderlig
åskådning, som tar alla barn på sina knän, är mycket vacker, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
