Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
Gari David Marcus
en begränsning af kärleken torde äfven vara en fördjupning. Som
grundlag skulle man vilja proklamera att allt det väsentliga,
det som är nytt i tanke och form, det som är sagdt med
personligt tonfall, det som äger möjlighet att lefva öfver sin
födelsedag, det måste tillägnas och förstås af en kritiker. Det behöfver
knappast sägas att bakom förståelsen ligger alltid kritikerns
temperament, som skiftar mellan kärlek och hat. Men den
som älskar det bästa och väsentliga i den nya litteraturen skall
också allt mera vidga sin synkrets och förmå att med allt
säkrare hand visa ut stjärnorna på diktens himmel. Men det är
ingen merit för en kritiker om hans temperament står på
fryspunkten när det gäller Fröding och Strindberg.
Inför Strindbergs angrepp på hela 90-talets
författargeneration har en kritiker väl närmast anledning att bevara sin
jämnvikt. Det är inte lyckligt om den ena måttlösheten föder den
andra, och det finns också en möjlighet att läsa dessa berömda
catilinariska tal med en smula humor, på samma gång man
kan erinra sig, att det icke är första gången som det
Strindbergska geniet slår öfver i något annat.
Om således Svenska Dagbladets hädangångne kritiker
upprepade gånger ställt sig främmande gent emot en produktion —
som dock äfven uppvisar en kedja af mästerverk, så är det att
tillägga huru efterföljaren vandrade fram på samma bana, blott
att omdömena förgrofvats och i den ofvan citerade utgjutelsen
kulminerat i en vred e sp ar o x v s m som drabbar hela Strindbergs
produktion. Just i denna tidskrift har docent Böök i en
uppsats »Sveriges moderna litteratur» uttalat sig bland annat på
följande sätt om de konstnärliga resultaten af 80-talet:
»Det lönar sig därvidlag bra litet att torneka, att de måste karaktäriseras
som obetydliga. Hur högt man än kan vilja anslå 80-talets betydelse som
allmän brytningstid, dess frigörande inflytande på det allmänna tänkesättet i
politiska, sociala ocli moraliska frågor, säkert är att det är ytterst få litterära
skapelser af konstnärlig rang som det kvarlämnat.»
På den andra fronten trädde doktor John Landqvist i
förgrunden. Under det oväntade lösensordet »Strindberg har rätt»
kom han i slutet till det resultatet att han har orätt! Det var
väl inte hans mening, som i stället gick ut på att försvara det
berättigade i Strindbergs artiklar, hvilka dock ses
alltför mycket i kärlekens rosenskimmer. Icke äro de särdeles
lämpade till brandfacklor för en litterär revolution, som för öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
