Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
383
kommer att slockna i en sandhög. Ty hvad är det man vill?
Hvar äro de nya männen, som skola axla den nya tidens kappa,
sedan 90-talets befunnits utsliten? Hvar äro de nya teserna
som man skall spika på vår Parnass? Landqvist medgifver
visserligen att hans artikel betyder en revolution i hans poetiska
åskådning, men skall det icke stanna därvid? Han förkunnar nu
att Strindberg är den största moraliska faktorn i vårt lif, sedan
han för cirka ett år sedan i en varmt känd skrift om
Heidenstam förklarat att »Kant och Karolinerna ha uppvuxit på
gemensam protestantisk grund». Har Strindberg således gått längre
i sin etik än Kant? Men detta är väl dock att själf springa
alltför fort i utvecklingen. Ty om man också medgifver att
Strindbergs rifvande kritik af vårt samhälle och af oss alla ofta
drabbat djupare än något annat, att denna kritik och hans
poetiska storverk betydt oändligt för formandet af vårt lif och
vår åskådning, så kan man dock icke hissa hans fana högt
i sedlighetens värld. Hans barbariska stridsmetoder äro
icke att rekommendera till efterföljd, de äro slagget i hans
verk, och i likhet med docent Böök vill jag helst slippa att
citera allt ur hans sista Tal. När Zola med fara för lif och lem
angriper hela den franska staten i sitt berömda J’accuse, då blir
han sitt lands största moraliska faktor, därför att hans ord
brinna af ädel harm mot en sak, som han funnit vara en
vanära för sitt land, sitt folk, för hela mänskligheten. Men
när en man går i breschen för sin egen person och sitt eget
rykte (som är vida bättre än han inbillar sig), och därvid
sänker sina »motståndare» ända till halsen ned i träsket — då är
han åtminstone icke det stora exemplet, och man skall vara
bra naiv för att bakom hans ord spåra blott den sedliga harmen.
Landqvist utslungar ännu ett djärft påstående:
»Ty 90-talet var — om man undantar Selma Lagerlöf oeh Fröding —
redan genom födsel och uppfostran likgiltig för religionen. — Det gör ett
sorglustigt intryck att höra föregångsmannen, hr Hallström, religiöst och socialt
indifferent, predika Strindbergs moraliska undermålighet!»
Författaren har dock för många år och böcker på nacken
för att vara berättigad till en sådan oerhörd ytlighet, som
präglar dessa omdömen. Är detta också revolution? Är det
meningen att göra revolution baklänges och sparka bakut på vår
tid? Det skall således behöfva sägas, att religionen ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
