Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
481
typ af en del drag hos en person. Verkligheten kan författaren
ingalunda undvara, men väl kan publiken lefva utan en
litteratur, som begagnar naturalismens program om exakt
fotografi på litet hvar af oss.
Helsted är den ovedersägligt största begåfningen af de två.
Han framträdde i sin ungdom med dialoger i novell utmärkta
af en orädd förmåga att skildra svåra ämnen och gifna med
en öfverraskande kraft i språk och byggnad. Men han
utvecklade sig hastigt nog till den mest typiske skildraren af den
erotiske mannen som ötvermänniska, dragande kvinna efter
kvinna till sig och fylld af en storståtlig filosofi öfver lifvet och
sig själf. Eller skildrade han den oafbrutna kampen mellan
könen t. ex. i »Damen utan nåd», allt med synbar påverkan
af Strindberg, men utan personlig värme och flykt, och den
nämnda novellen är i grund och botten onjutbar i sin gränslösa
tråkighet. Hans spekulativa Eroshjälte blir fadd och
uppstyltad, fylld af en omedveten komik i känslan af sin oerhörda
betydelse för samtiden. Hans stora romaner som t. ex.
Kvinnoöden äga visserligen sidor, som icke förneka sin författares
begåfning, men hans syn på man och kvinna är som oftast ofin
ända in i hjärtat, och det är detta, som kan kallas dekadans.
Hans utveckling är att beklaga, ty ännu i en serie noveller
»Passionsnoveller» visade han lejonklon, visade hvad han
förmådde skapa för starka och blodfulla ting på höjden af sin
kraft. Hans öde synes vara att vackla mellan en utpräglad
naturalism, som icke skyr de starkaste medel, och en viss
romantik, som icke heller skyr några medel, men det är icke
uteslutet att han ännu kan samla sig till högre uppgifter.
Hugo Öberg är i grund och botten den typiske dilettanter
Utrustad med sällsynta utförsgåfvor i fråga om ett språk,
kraftigt, sinnligt, stundom sprakande som hos Strindberg, debuterade
han med en Stockholmsroman »Sonen», som ägde en utmärkt
skildring af staden och ett gammalt hem i Klaratrakten. Redan
i romanen »Makter» gaf han sin bästa behandling af det
motiv, som han sedermera oafbrutet har varierat: huruledes
hjältens hustru blir eller har blifvit förförd af en man, hvars både
yttre och inre är af den art, att den nästan trotsar äfven
Öbergs vältaliga beskrifningar. Det var ju möjligt att läsa en
energisk variation af det icke särdeles originella ämnet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
