Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Pröfning af grunderna för Dödsstraffets bibehållande i den svenska strafflagstiftningen - Professor Nyblæus om Dödsstraffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Barnaraörderskor förskonade från dödsstraff.
oss bekant, någon qvinna i Sverige blifvit afrättad för
barnamord. Under en tid af mer än trenne decennier hade det
behagat konungen att reguliert benåda barnamörderskor
intill dess dödsstraffet för barnamord genom Kongl.
Förordningen den 29 Januari 1861 formligen afskaffades. Icke
lärer dock någon med fog nu mera vilja påstå att Sveriges
regenter genom ett sådant reguliert benådande, — ett benådande
»efter system;, såsom det kallats af en framstående försvarare’)
af dödsstraffets lämplighet — handlat »oförnuftigt» eller att
Staten härigenom äfventyrat sin egen säkerhet för det att bland hela
antalet af 20—40 barnamörderskor, som årligen blifvit dömda
för det de beröfvat sina nyfödda barn lifvet, icke en enda blifvit
utkorad att på schavotten bevisa »nödvändigheten att befria
Staten och dess oförvitliga medlemmar från faran af de
begångna brottens förnyande».
I enlighet med den Boströmska uppfattningen af
dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet samt Statens pligt att
absolut betaga den brottslige förmågan att vidare motverka
statsändamålet», så snart gerningsmannen »med berädt mod och
kall öfverläggning begått en handling, som röjer att han ieke
bär aktning for något slag af menskliga rättigheter», är det klart
att Portugals konung och folk år 1870, Ho/lands konung och
nationalrepresentation år 1882, likasom Italiens konung och
Parlament åren 1888—89 måste hafva förfarit ganska
»oförnuftigt», dä dödsstraffet helt och l utplånades ur dessa länders
allmänna strafflagar. Ja, desslikes måste ock, enligt samma
grundåsigt, Finlands och Belgiens regenter hafva handlat,
lindrigast sagdt, lättsinnigt, då någon afrättning for mord, eller
försök dertill, i dessa länder ieke tillåtits gå i verkställighet, i
Finland sedan 1826 och i Belgien icke sedan 1862.
Klockhoff, en annan lärjunge af Boström, har helt
kategoriskt förklarat, att2) »vissa brott och vissa brottsliga viljor
äro af den beskaffenhet, att döden är det enda medel, som
fullt svarar emot straffets ändamål», af hvilken orsak han äfven
tillagt, att »en förnuftig lagstiftare icke kan, på grund af
det tillfälliga kulturstadiet for dagen totalt upphäfva döds-
1) Naumann: Sveriges Statsförfattningsrätt. Stockholm. 1880. II. s.
183—84 klandrar en sådan benådning.
2) Klockhoff p. a. st. s. 162.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
