Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen - Dess föregifna afskräckande förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 Afrättningar icke förmått afskräcka från brott.
såge»’) — grundsatser, hvilka de styrande i alla länder och i
alla tider alltid borde erinra sig och söka tillämpa.
Tag bort bilan och stupstocken, har man sagt hos oss, och
brotten skola, tillväxande i mängd, ej vidare kunna hejdas. »Betänkligt
vore att helt och hållet upphäfva dödsstraffet, emedan det kunde
vara att befara, att i och med detsamma ett rättslöshetens
tillstånd infördes»2). Så yttrades det under riksdagen 1862
—63 vid öfverläggningen angående antagandet af den nya
strafflagen; så tala ännu de klenmodige i landet, menande att i samma
ögonblick dödsstraffet upphäfves, skola våra gator, landsvägar
och skogar befolkas af kringstrykande mördare och röfvare och
ingen kunna sofva lugnt i sitt hein af fruktan för våldsverkare.
Gå vi tillbaka till medeltiden, då dödsstraffets användning
i synnerhet florerade, nöjde man sig icke med att helt enkelt aflifva
missdådare • man begagnade allehanda medel att martera dödsoffren,
såsom att först afhugga högra handen, lefvande bränna, lefvande
begrafva, stegla, rådbråka m. m. För mindre brott afskar man
på den brottslige näsan, eller öronen eller brännmärkte
honom med glödande jern o. s. v. I den så kallade Magnus
Erikssons Gårds-Rätt hvarom vi här ofvan (sid. 9) erinrat,
förorduades att stöld af 2 öres värde skulle straffas med döden;
barnamord, tidelag, gudsförsmädande, horsbrott m. m. gjordes
till lifssaker.
Hvad var följden? Månne dessa brott minskades? Nej,
tvärtom. Aldrig liar laglösheten varit större, brotten så skändat
fäderneslandet som just under de tidskiften af vår historia, då
man som mest slösade med dödsstraffen, då blod fick flyta äfven
för ganska ringa förseelser. Konung Magnus Eriksson klagade,
att oaktadt de grymmaste straff användes, brotten likväl
»dagh-likæ wppwæghxæ oc ökhiæs»3). Samma klagan förspörjes i en
mängd författningar ifrån 16:de och 17:de århundradet under
det man allt jemnt sökte skärpa straffen. Barnamords-Plakaten
1655, 1669, 1681 och 1684 omtala huru »barnamord mehr än
för thetta sig yppar och förökar» och de bjuda derföre
att, »på thet lasten, som så mycket tager öfverhanden,
må tillbörligen warda straffat och efter möjligheten förekommen»,
1) Des Lois pénales. Paris. 1790. I. p. 15—17.
2) Borgare-Ståndets Protokoll vid Riksdagen 1862-63. V. s. 137.
3) Skenninge Stadga 1335 och Upsala Stadga 1344.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
