Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen - Dess föregifna afskräckande förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afrättningar af barnamörderskor icke afskräckande fr. barnamord. 107
barnaniörderskor skulle, blott på grund af vissa juridiska
præsumtioner, dömas »till döden och Bålilet». Man var
sålunda icke synnerligen angelägen oni bevis på det föröfvade
brottet. Man fann icke rättskänslan sårad i händelse en eller
annan alldeles oskyldig qvinna afrättades, om man blott
derigenom kunde afskräcka andra qvinnor från ifrågavarande
brott. Så långt kunde man gå i sin tro på dödsstraffets
nödvändighet och på detta straffs förmenta ofelbara kraft att
bättre än andra straffmedel afskräcka frän brott, ehuru den
dagliga erfarenheten talade ett annat språk. Men vanns månne
det afsedda ändamålet med de stränga bestraffningarna? De
iuom 3 decennier förnyade barnamordsplakaten bevisa, att
dödsstraffen, äfven då de verkställdes på delinqventer, mot hvilka
full juridisk bevisning saknades, likväl icke förmådde det ringaste
såsom afskräckningsmedel.
Ännu ett århundrade senare uttalade Rikets Råd en
bekräftelse på detta förhållande, då Gustaf III 1779 genomförde
sin stora välgörande reform, i det Rådet anmärkte: »at en
bedröflig erfarenhet visat at dödsstraffet icke förmått hindra
detta grofva brotts utöfvande, utan det fast mera i
senare tider tagit öfverhanden»1) Och den Konglige
lagstiftaren yttrade desslikes i deri nådiga propositionen till Rikets
Ständer den 31 Oktober 1778 följande af oss här ofvan (sid.
38) anförda tänkvärda ord: »För en onaturlig moder är döden
icke någon fasa, icke något straff; den beredelse hon
undergår, den besynnerliga art af medömkan och blödighet, hos
åskådarne uppväckes, åstadkommer icke någon afsky för
brottet, tanken hålles endast vid dödssättet och den
önskan höres icke sällan af en gråtande menighet huru
lyckligt det vore at så väl beredd kunna dö».
Med 1779 ars förordning inskränktes dödsstraffets
användande för barnamord och upphäfdes belt och hållet for trolldom,
stuprum violentum, tjufnad 3:dje och 4:de resan, stöld ur kyrka,
tvegifte, tvefaldt horsbrott, ni. m. Ledamöterna af Preste-Ståndet
i Lag-Utskottet vid riksdagen 1778 — 59 yttrade visserligen,
såsom vi redan anmärkt, (sid. 47) »at det kunde vara osäkert
huruvida dödsstraffets indragning vid barnamord
1) Riksens Råds underdåniga tankar angående det i lagen utsatta straff
å Barnamord. (Se här ofvan sid 40—41).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
