Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen - Begäret att efterhärma grofva brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begäret att efterhärma grofva brott. 172
hållandena i England, att »det är en allmän anmärkning i våra
dagar, att grofva brott alltid framkalla personer benägna att
efterhärma dem (that great crimes ahvays produce imitatörs»)1).
Bevis härpå lemnar, bland andra, äfven det af kronprins Rudolf
af Österrike år 1889, efter öfverenskommelse med sin älskarinna
Wetsera, å henne begångna mord med efterföljande sjelfmord,
hvarom vidlyftiga berättelser förekommo i alla samtida tidningar.
Berättelserna härom lockade snart andra exalterade älskande i
Frankrike, Italien och Danmark att efterhärma hvad kronprins
Rudolf och Wetsera gjort. Legrand du Saulle har i sitt
berömda arbete: »La Folie devant les Tribunaux»4) i de
skarpaste ordalag klandrat den franska tidningspressens
förfarande vid anförandet af allt, som kan väcka böjelsen att
efterhärma laster och brott och meddelat exempel, som bevisa de
sorgliga följderna af en tidningslitteratur, afsedd att begärligt,
slukas af en nyhetshungrande allmänhet, men som i
verkligheten blifver, säger han, »une école du scandale, du crime,
du suicide et de la folie».
Vidkommande det ofta aberopade skälet för
nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande i vår lagstiftning, att detta
straff befriar samhället från faran af nya brott från
den lifdöindes sida (jfr sid. 101 här ofvan), så är det
visserligen sannt, att det är ett radikalt medel att låta aflifva de
lifdömde, ty af de döde har man ej vidare något att frukta; men
att ur denna synpunkt försvara dödsstraffets nödvändighet är
att med detsamma antyda en total brist på tillvaron af
ändamålsenliga fång vårdsan stal ter till deliiu]venters förvarande, der
en behörig tillsyn kan hållas öfver fångar. Äro fängelserna hvad
de verkligen böra vara, d ä, ändamålsenligt anordnade, då skall
synnerlig svårighet icke förefinnas att kunna bevaka fångarne
på ett sätt, som undanrödjer faran af deras rymmande och
förnyade brott från deras sida Våra fängelser äro lyckligtvis
nu mera så väl inrättade, fångarnes bevakande så
omsorgsfullt att man, såsom vi här ofvan (sid. 166) yttrat, sällan
har skäl att frukta lifstidsfångars undkommande. Sker någon
gång en rymning, ertappas de rymde genast, eller inom få
dagar, hvadan äfventyret for nya brott ej kan vara särdeles
1) Pike: History of crime in England. I. p. 336.
2) Paris. 1864 p. 535—38.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
