Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen - Dödsstraff för att förekomma nya brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsstraff för att förekomma nya brott.
173
stort1). All den våda, som för samhället förefinnes af nya brott
ifrån de brottslingars sida, som njuta försköning till lifvet,
tillhör det emedlertid samhället sjelft att aflägsna genom en
väl afpassad och anordnad vård om fångarne inom fängelserna.
Den förespeglade vådan kan derföre, enligt vår tanke, i och
for sig aldrig blifva tillräckligt motiv för dödsstraffets
användande; ty skulle detta motiv tillerkännas någon vigt, skulle
följdriktigheten leda till yrkandet att alltid afrätta, aldrig
benåda de lifdömde, for att fullkomligt säkert befria samhället
från fåran af förnyade brott från dessas sida. Till det minsta
borde de mest djerfva och intelligenta bland brottslingarne af
hvilka man särskildt kunde frukta rymningsförsök, utväljas för
att halshuggas. Men straffet blefve då icke längre en akt af
rättvisa, i anledning af föröfvadt brott, utan allena en
säkerhetsåtgärd emot praesumerade missgerningar. Hvad
särskildt beträffar faran att skona mördare till lifvet, så måste
härvid erinras, att mängden af mördare, som af någon häftig
lidelse, (ofta förökad under inflytande af rusgifvande dryckers
njutande) såsom svartsjuka, hat föranledt af grym behandling,
husliga missförhållanden, bekymmer för utkomst o. s. v begått
mord, ingalunda utgöres af de oregerligaste fångarne, af hvilka
man har att befara nya mordgerningar2); ty samma motiv för
förnyadt brott, i händelse en till lifvet benådad mördare skulle
lyckas rymma ur fängelset, förefinnes ej, om icke i det fall att
han begått mord af vinstbegär. »Man föreställer sig vanligen»,
säger med rätta konung Oskar I, »att icke särdeles
förhoppning kan hysas om deras förbättring, hvilka förtjent det högsta
straffet. Det är likväl ett af både domare och fångvårdare
erkändt förhållande, att de, hvilka enligt lagen äro förfallne till
dödsstraff, ofta visa sig mindre förhärdade eller moraliskt fallne
än andra brottslingar» *). Inbrottstjufvar och rånare äro i de
1) Jfr sid. 167 och Tabell XIV derstädes.
2) Mittermaier: Die Todesstrnfe p. 113; 20. Berner: Ahschaffuny
der Todesstrnfe. Dresden 1861. p. 22 yttrar: »Wir berufen uns auf die
Krfabriing. Man frage die Qefängnissdirektoren. Sie bezeugen es, dass
die schwereren Verbrecher nicht die schlechtesten Strafgefaugenen sind,
dass sie sicb der Bessertiug zugänglicher zeigen. als andere».
3) Om Straff och Straffanstalter: p. 8. — Dä Rev. Lörd Sidney Osbohne
d. 24 Mars 1865 såsom sakkunnig hördes inför uthe Capital Putlishment
Com-missions, yttrade han bland annat: »We bave retained capital punishment
Olivecrona: Dödsstraffet. 13*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
