Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Dödsstraff för mord. Afrättningar afskräcka icke från detta brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afrättningar afskräcka icke från brott.
189
fruktan för dödsstraffet kunna förekomma mordgerningar, liar
lagstiftaren synbarligen tänkt på huru straffhotelsen måste verka
på de stilla och fridsamma medborgarne i samhället.
Dödsstraffet är utan tvifvel, såsom vi redau här ofvan (s. 47)
anmärkt, ett starkt skräckmedel äfven för den, hvilken, tången i
bojor, står färdig att påföljande dag lägga sitt hufvud under
bilan, men förhållandet är icke så med den, hvilken ännu är
på fri fot i den stund han begår mordet, då han, såsom nyss
nämndes, blott öfverväger medlen att kunna dölja gerningen
och då dödsstraffet, om han skulle reflektera deröfver,
föresväfvat- honom allena såsom en aflägsen möjlighet1). Man måste
att hvarken lagens för honom väl bekanta hot om dödsstraff, ej heller
minnet af det blodiga skådespelet af en afrättning förmått hålla honom
tillbaka från begåendet af giftmord under så rysliga omständigheter, att
brottmålsannalerna bos oss knappt kunna uppvisa ett motstycke. Denne
Lindbäck hade påtagligen lidit af mordmani, ty vid ransakningen kunde
han icke uppgifva något förnuftigt motiv för sitt handlingssätt. Han
slutade sitt lif genom sjelfmord i cellfängelset.
1) Öfverauditör Wolff i Köpenhamn, ifrig försvarare af dödsstraffets
användande, har i sin bok om »To Samfunds-Ondes (Kjöbenhavn 1878, s.
11) under åberopande af Hellstedts af oss förut omförmälda skrift:
pNågra drag ur dödsfången Hjerts lefnads, sökt finna ett försvar för sin
åsigt att dödsstraffet afskräcker från brott. Han anför efter Hellstedts
skrift, såsom bevis för nödvändigheten att genom dödsstraffets verkställande
afskräcka illasinnade personer, att den till döden dömde mördaren Hjert
kort före afrättningen skulle hafva yttrat till sin själasörjare, att han vid
tanken på möjligheten att det af honom föröfvade mordet kunde upptäckas
»alltid hoppats att, enär dödsstraffet på så lång tid icke hade tillämpats,
detta icke heller nu skulle ega rum», och att hans medbrottsling »Tektor
alltid uttalat såsom sin bestämda öfvertygelse, att dödsstraffet var för
alltid afskaffadts. Hvad Hjert sålunda sjelf skulle hafva yttrat och
dessutom lagt i munnen på den frånvarande medbjelparen Tektor tillägger
Wolff »den störst muelige Trorærdigheds. Vi, för vår del, betvifla
deremot högligen att Hjert härvid talat sanning. Det af Hjert och Tektor
begångna mordet, ej lång tid efter det de utgått från straffängelset å
Långholmen, egde rum natten mellan den 31 Augusti och den 1
September 1874. Den 16 Mars 1872, således blott 1 år och 5 månader
tidigare, afrättades i Skåne Carl Otto Andersson, hvilken i Laudskrona
strafffängelse mördat en af vaktbetjeningen derstädes. Att både Hjert och
Tektor härom fått fullständig kännedom, medan de voro intagna i
förstnämnda straffängelse, anse vi alldeles säkert på grund deraf, att dåvarande
Chefen i Fångvårdsstyrelsen, Generaldirektören Almqvist, i lifstiden till oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
