Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Dödsstraff för mord. Afrättningar afskräcka icke från detta brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Afrättningar afskräcka icke från brott. 190
lasta uppmärksamhet vid det förhållande, att gerningsmannen
för ögonblicket blott tänker på tillfredsställandet af sitt
brottsliga begär, icke på framtiden. Skulle mördaren verkligen
reflektera öfver dödsstraffet, sä är det i eke sj ef va lifvets
förlust, som ban fruktar, utan sättet, hvarpå dödsstraffet
ex e q ve ras. De många sjelfmord, som af mördare foröfvas,
antingen omedelbart efter begånget brott eller i fängelset, bevisa
att sådane missdådare vanligen icke frukta döden. Exempel
äro icke heller sällsynta att mord blifvit begångna af ledsnad
vid lifvet, blott for att få undergå dödsstraffet1).
Anmärkningsvärdt är ock förhållandet, att bland mördare eller dråpare så
yttrat, efter det samma afrättning egt rum, att han låtit sig angeläget
vara. att fångarne i alla rikets straffängelser skulle få veta att dödsstraffet
öfvergått Carl Otto Andersson just för att hos dem injaga skräck och
fruktan för sådant straff. Huru kunde, under sådana förhållanden. Hjert
förebära att dödsstraff icke på lång tid tillämpats? eller skjuta fram Tektor
med påstående att detta straff vore för alltid afskaffadt? Det sannolika
är, att den sluge Hjert, då han förlorat allt hopp om benådning till lifvet
och i sin själasörjare träffat en varm förespråkare för dödsstraffet såsom
»den högsta rättfärdighetens kraf», trott det vara ett ursäktande motiv
för sitt haudlingssätt, att han och den mer enfaldige medbrottslingen
Tektor lefvat i den öfvertygelsen, att dödsstraffet vore afskaffadt i Sverige.
Hr Hellstedt anmärker äfven i sin skrift (sid. 28), att »Tektors åsigt
att dödsstraffet var för alltid afskaffadt, var ock den allmänna bland
fångarna på Långholmen». Men om en sådan åsigt verkligen uppkommit
bland straffångarne på Långholmen, äro vi förvissade, att tjenstemännen
vid straffängelset derstädes, under deras dagliga beröring med fångarne,
nog skulle hafva, med erinran om Carl Otto Anderssons afrättande,
upplyst dem om deras misstag i detta hänseende.
1) Sahpson: Criminal Jurisprudence. London. 1843. p. 97, »It will
be scen that the class of persons, by whom the crime of murder is
com-mitted, are not only not affected by the dread of death, but that the
80-called punishment is actually regarded by them, in some instances, as
a desirable infliction; and we shall therefore be led to the conclusion
that, however unsuitable death punishment tnay be for other crimes, it is
most especially so for that of murder». — Laget-Valdeson : Martyrologe
des erreurs judiciaires. Paris. 1863. p. 13. anmärker också: »Pius d’un
format à perpétuité a tué son gardien pour en finir avec la vie» och
Despine i sitt stora verk Psychologie naturelie II. p 579. omförmäler flere
fall af mord, begångna af gerningsmannen i hopp att blifva afrättad, när
han saknat mod att sjelf beröfva sig lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
