Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Under sammanräknade 20 år ej afrättningar i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagens hot om dödsstraff’ utati verkan.
193
Är 18H0 afrättades 2 personer i Vesternorrlands län Huru
många personer i Sverige, utom folket i orten, der afrättningen
■skedde, kände detta förhållande, så att de deraf kunnat taga någon
varning? Huru många kunna hesvara frågan o tu nu i ar någon
afrättning egt rum, ännu mindre antalet af afrättade delinqventer
eller om dödsstraff verkställts for mord eller for annat brott?
Och ändock föreställer man sig, att dödsstraffets verkställande på
en eller annan plats inom Sveriges landamären, skall verka
afskräckande pä mängden, som då och då hör omtalas en
afrättning eller i tidningarne derom läser en ohygglig beskrifning. Eller
skall blotta dödsdomens afkunnande åstadkomma denna
afskräek-ninar? Vore detta förhållandet, borde ock för bättre verkans skull
C1
hvarje dödsdom i alla rikets kyrkor uppläsas för att vinna den
allra största offentlighet. Antager man, att hvarje till kriminel
myndighetsålder kommen person här i landet känner att
allmänna lagen bestraffar de gröfsta brotten emot Staten och den
enskildes lif med döden, da är hvarje under årets lopp
af-kunnad dödsdom, enligt vår tanke, det faktiska beviset
att lagens hot om dödsstraff varit hos hvar och en
1 ifdömd brot tsling utan all afskräckan d e ve rk an. Hvarje
efter en afrättning föröfvadt mord utgör likaledes ett faktiskt
bevis att icke ens en verkställd afrättning förmått
afskräcka från brott1). Man kan räkna de dråp och mord
vi icke undra öfver att hau var en så förhärdad, grym och farlig
förbrytare som han var. Då den arma naturen kommer att fritt utveckla
sig under så olycksbringande förhållanden, kan man icke annat än känna
djupt medlidande med sådana menniskor, och hela samhället, hvari de
lefva, måste väl också erkänna sin stora andel i deras förderf».
(Strafffången Wallins sista dagar. Stockholm. 1876. s. 38—39).
Jfr Lönegren: Ett samhällets olycksbarn (Carl Otto Andersson,
af-rättad 1872 för mord å fiingelsetjensteman). »När jag tänker på hvad
det kunnat blifva af honom (Andersson), om han fått en uppfostran, lämpad
efter hans karaktär; om han tidigt blifvit bibringad en klar insigt i Jesu
milda försoningslära, må det förlåtas mig att en medlidandets och
deltagandets tår fälles af mig för detta samhällets olycksbarn» (manuscript
af f. d. fängelsepredikanten vid Varbergs straffängelse. der Andersson en
längre tid var intagen).
2) Neatk: 1. c. p. 56 erinrar med rätta: »Murder is, of all crimes,
the least. likely to be prevented by the fear of the gallows and of
mur-derers the worst are those, which are most exempt from its terror».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
