Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Om benådning i dödsmål - Benådningsrätten obefogadt underkänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benådningsrätten obetonadt underkänd.
301
Hvad Norge och Danmark vidkommer, der benådning af
dödsdömde fortgått under en längre tid och der afrättningar redan
blifvit eller börjat blifva sällsynta, skall resultatet otvifvelaktigt
i framtiden varda likartadt.
Benådningsrätten i sin helhet har dock stundom blifvit
alldeles orättvist underkänd. Både Beccaria1) och Filangieri2)
betraktade den såsom ett ondt, som så litet som möjligt borde
förekomma i ett samhälle. Under den första franska revolutionen
beslöt äfven »1’assemblée constituaute» år 1791, under
intrycket af det godtyckliga och orättfärdiga sätt, hvarpå de
franska konungarne utöfvat denna rätt, att densamma skulle
afskaffas. Misstaget i denna åtgärd fann man snart och
beslutet måste sedermera återkallas. Bentham yttrar ironiskt sitt
ogillande af en makt, skapad, såsom ban säger, för att upphäfva
lagar, tilläggande: »faites de bonnes lois et ne créez pas une
baguette magique qui ait la puissance de les aunuler3).
Den nya italienska kriminalist-skolan förkastar äfvenledes
benådningsrätten såsom en absurditet, men sådant är icke
underligt till följd af denna skolas ytliga uppfattning att allt straff
blott är en säkerhetsåtgärd emot nya brott från brottslingens
sida. Garofalo kallar derföre en brottslings benådning för en
viol a ti ön af öfrige samhällsmedlemmars rätt att blifva
honom qvitt4).
Att benådningsrätten funnit många motståndare och att
den blifvit uppskattad mera såsom ett nödvändigt ondt, som
samhället måste tolerera, än såsom ett korrektiv emot
orättvisan, härleder sig utan tvifvel från erinran om det sätt, hvarpå
innehafvare af denna rätt utöfvat densamma, det godtycke,
den nyckfullhet och den in konseqvens, som dervid ofta
egt rum. Onekligt är ock att giltiga skäl till klander i sådana
hänseenden förekommit. Om vi betänka huru benådning från
dödsstraffet fordom skänktes dem, som öfverträdt då gällande
lagar, skall man finna att det oftast varit monarkens
personliga gunst gent emot brottslingen, eller ock den gunst, som
denne kunde förvärfva sig hos monarkens närmaste omgifning,
1) I)ei (leliltc e delle pene. C. XX.
2) La scienza de la Legislazione. Milaoo. 1784. III. 4. p. 213 —17.
3) Iraités de législation civile et pénale. Paris. 1820. II. p. 190—92.
4) La criminalogie. p. 380.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
