Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta? Hur kan ni vara så säkra i ert omdöme om vårt släkte, efter så få kontak-
ter? Dömer ni oss efter de fem, som först besökte er? Fann ni dem vara hård-
föra och aggressiva? De fem var utforskare på ett möjligen farligt uppdrag
och till sådana poster väljer vi kraftfulla män, nästan krigare. Förstå oss, vi
kan omöjligt sända ut de mjukaste och fogligaste på färder i okända rymder,
där kanske faror hotar.
— Vi känner ert släkte bättre än så, kom svaret. Vi har studerat ert släkte i
årtusenden.
Det blev en viss uppståndelse bland männen, men Huat ändrade inte en
min. Han talade snabbt:
— Döm oss inte efter vad vi varit. Det har utkämpats barbariska krig på
Jorden, men jag ber er observera att vi nu haft fred i många år. Vi har stigit
till en högre nivå och kan göra vår fred permanent om vi får hjälp och råd av
visa äldre syskon.
Den lilla värdiga varelsen i röd toga tittade upp mot jordmannens glänsande
plast visir. Arvid studerade det lilla släta ansiktet med intensivt intresse. Där
fanns något av en liten apa, som undrar om det skall komma nåt gott från
besökaren. Något av en katts fridfulla avvaktande. Något av en ekorres försik-
tiga nyfikenhet. Något av en vädrande hamster.
— De orden, kom rösten, är formulerade av en vänligt sinnad jordmänni-
ska. Vi skulle så gärna tro på dem, men sanningen är annorlunda än orden.
Ni jordmänniskor nöjer er aldrig med andraplatsen. Er natur är kamp. Guld-
platsen på prispallen.
I den tystnad som följde på orden tog Arvid vara på tillfället, men han
kände en avlägsen bävan över sin stordådighet:
— Ni avvisar oss — och med all rätt. Vi är erövrare. Men är ni inte opsy-
kologiska nu? Ni borde inse konsekvenserna av ett totalt och icke-alternativt
avvisande. Ni är ju visare än vi, eller hur?
Han var jordman. Det var oundvikligt att det kom en fläkt av hån i de sista
orden. Den lilla varelsen tittade på honom. Huat släppte fram en protest:
— Professor Gunnarsson — ni är oförsiktig. . .
Men den lilla varelsens röst fyllde dem alla, som musik:
— Sant, mycket sant. Ett avvisande föder misstro. Ni blir enträgnare. Det
vet vi. Men alternativet, professor? Du vet det ju?
Arvids läppar kändes stela, orden kom lika stelt:
— Släpp fram oss?
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
