Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja. Det finns ju bara två saker. Avvisa eller släppa fram. Vi vill inte ha er
här. Det blir bara elände. Alltså avvisar vi. Ingen diskussion. Du vet ju själv?
Det hände något inom Arvid i den stunden. Han mindes hur han brukade
göra med dörrknackare. Försäljare, religiösa kolportörer. De ringde på, han
öppnade och de började tala. Men han hade utvecklat ett system. Han svarade
kallt och likgiltigt:
— Jag är inte intresserad.
Det tog gadden av alla. Ingen kunde nå honom. Han stirrade kallt på dem
och talade utan känsla:
— Jag är inte intresserad.
De måste ge upp. Inga argument håller mot en person som inte är intresse-
rad. Det är is, det är kyla, det är livets slut. Han hade använt den metoden i
åratal och den fungerade. Och nu vaknade allt detta upp i hans medvetande,
klart och tydligt, som om Gadvalin sträckt ut ett osynligt finger och tryckt på
en knapp i hans hjärna. Insikten att dessa varelser hade ett så långt gående be-
härskande av andras psyken formligen förlamade honom. Han bara stirrade in
i det fridfulla lilla apansiktet och hörde den mjuka, stillsamma rösten:
— Om vi låter er komma in i tamburen så ger ni er inte förrän ni har fritt
tillträde till hela lägenheten. Och fritt förfogande över inte bara lägenheten
och allt vad där finns, utan även över lägenhetens inneboende. Sådan är er
natur.
— Var! kom det plötsligt och nästan häftigt från Huat. Vi var sådana, men
vi är inte sådana längre och vi vill aldrig bli sådana igen. Vi har en uppriktig
vilja att få förbli civiliserade. Och vi varken tränger oss på eller ställer krav, vi
bara ber, ödmjukt. Vi ber ödmjukt att få räknas som vänner — och som
lärjungar.
Hans vältalighet var känd. Hos många var den fruktad. Han kunde få de
vrångaste att ge med sig. Men här var hans ord bara läten. Gadvalin tittade på
honom.
— Det svåra är att ni själv tror på era ord. Ni har levt er in i rollen så inten-
sivt att ni tror er vara rollen. Ni kan naturligtvis inte förstå att vi ser er psykis-
ka helhet, vi ser de mer än nittio procent av ert psyke, som ni inte själv är
medveten om. Men om jag gör en bild och säger att ni bär masker, som ni
själva tror är era verkliga ansikten, vackra masker, men att vi kan se rätt ige-
nom dem som om vi haft röntgensyn — förstår ni oss då?
— Nej, svarade Arvid innan Huat ens hann öppna munnen. Hur skulle vi
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
