Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ’ ’det trodde ni, va?", men Gadvalins svar innehöll en sensation:
— Vi har redan vidtagit åtgärder. Professorn kan ta av sig sin dräkt redan
nu. Och han kommer att kunna äta vår föda utan risk. Vad han behöver är en
kommunikatör och kanske en reläsatellit här ovanför. Ingenting annat.
Det blev tyst en god stund, innan en av männen, som för övrigt var mikro-
biolog, tog till orda:
— Menar ni att ni anpassat Gunnarssons kropp så att den tål er miljö?
Hur, i så fall?
— Ett svar skulle bli omständligt, svarade Gad valin. Låt det vara nog med
min försäkran att det är så. Vi har inget intresse av att låta er professor komma
till skada här. Men jag vill varna er övriga från att prova vår luft.
Arvid blev medveten om att alla nu tittade på honom. Han svalde med viss
möda och lyfte långsamt händerna till den lätta hjälmens visir. Men sedan
blev han stilla. Hans mer eller mindre omedvetna skyddsmekanismer hejdade
honom.
För en lång stund stod han obeslutsam och bara mötte de andras avvaktande
blickar. Ingen yttrade något, valet var hans, det gällde ju hans eget liv och
ingen ville råda honom med ett hurtigt ’’nå, snabba på då!". Men sedan
hände något: Hans tankar stod stilla och en djup känsla av ro kom över
honom. Helt av sig själva rörde sig händerna och visiret lossnade och kunde
skjutas upp. En doft av vår fyllde hans näsa och han drog djupt efter andan.
— Det skulle min själ inte jag ha gjort, kom det från någon i hopen om-
kring honom. Inte utan en massa prover först.
Men Arvid lyssnade inte. Han var fullt upptagen av att avsmaka den
ljuvaste och friskaste luft han någonsin hade provat. Vad som följde med den
luften ner i hans lungor, ut i hans blod och vidare till milliarder celler bekym-
rade honom inte. Han tittade på Gad valin.
— Tack för knuffen, sa han leende.
— Ingen orsak, svarade Gadvalin och de enkla orden lät oväntat vardagliga
mitt i det historiska ögonblickets storhet.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
