Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehållet på bråkdelen av en sekund.
— Men varför är det olika kontakter?
Salgleir slutade upp att modellera. Hon gnuggade sina späda fingrar mot
varandra och tittade på honom.
— Därför att du frestar på. Du är högljudd. På ett sätt som får oss att lida
med dig.
Han kunde bara titta tillbaka, utan ett ord. Han hade misstänkt att det var
så. Att hans själs utstrålning var smärtsam för dem, som höga skrik, som
dålig lukt.
— Hur är jag? frågade han lågt.
— Du skall få erfara. Koppla av, bara.
Och när han tittade in i hennes rofyllda ögon var det någonting, som kom
emot honom och omkring honom och in i honom. Han kände, men det var
ljud och ljus och mycket mer. En kakafoni vällde in.
Någon muttrade grälsjukt och hatfullt, ett elakt och provocerande små-
muttrande. Någon med hatblänk i blicken och tung andhämtning, tandgnissel
och framstötta läten. Någon småttig, motbjudande, ett litet otäckt kräk, som
ville angripa för att bli angripet och därigenom få en ursäkt att bita, klösa, slå
och vråla av raseri.
Någon gnällde och beklagade sig, skyllde jämrande ifrån sig och grät och
snörvlade i självömkan, vaggade av och an och hade aldrig blivit rättvist be-
mött, alltid bedragen och sviken.
Någon vällde ur sig oanständigheter och mumlade långa meningar, som
bara var de vidrigaste perversationer.
Någon skrattade skärande och vilt, obehärskade vrålflabb åt allt och alla.
— Nej! skrek han till och alltsammans var borta.
Det hade bara varat en sekund, men i den sekunden hade en kakafoni av
olika personligheter vällt in i hans själ. Han drog häftigt in andan och rösten
var ansträngd:
— Är det så ni uppfattar mig?
Men hon skakade lätt på huvudet.
— Jag gav dig en tillrättalagd scen, för att du skulle förstå. Det var en kari-
katyr.
Hon var barmhärtig. Hon ville inte avslöja för honom att hon hade reflek-
terat hans omedvetnas vilda libido — låtit honom lyssna på något som över-
jagets censur vanligtvis hejdade innan det kunde strömma från detet in i jaget.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
