<poem>12. Vår donnas älsklingsstudium var mathesen, och storsintheten var hon till person, därjämte attiskt kvick, men som katkesen högtidlig eljest i konversation, ett underverk, se där i korthet tesen! Kattun var hennes morgonklädebon, om kvällen taft, muslin i sommarvärmen och annat tyg — jag minns ej hela svärmen. 13. Hon läst latin — minst »Herrans bön», och ganska försvarligt alfa-beta, minns jag rätt, samt styckvis någon klen roman på franska fastän hon talte tämmeligen slätt; vad minst hon tycktes bry sig om, var spanska, ty orden ville bli problemer lätt och hennes tankar teoremer sedan som om de adlats genom grummel redan. 14. Hebreiskan höll hon av, och engelskan, samt ansåg dem i mycket analoga, en sats som hon bestyrkt av psaltarn fann, fast jag ej vill beviset vedervåga. Det har jag hört personligen, och kan sannfärdigt vittna, bleve därom fråga: »Nog är det eget, att hebréns jag är sätts framför damn när engelsmannen svär!» 15. I hettan bruka andra kvinnor skrika — men hennes panna var ett skriftetal och hennes ögon kunde tyst predika när hennes högvishet bestämt sitt val, lik salig Romilly, han som tillika uti sitt självmord var bra anomal — ett nytt bevis på satsen: »omnia vana» — (det utslag nämnden gav var: »mens insana»).</poem>