<poem>16. Hon var ett tvåbent räkneboksexempel, en hel miss Edgeworths bok, och likadan som den fru Trimmer präglat med sin stämpel, en »Coelebs’ hustru», sökande en man, ett snövitt rappat sedlighetens tempel där avundsjukan ingen rämna fann; ty kvinnor stappla, även de förnämsta, men icke hon — och det var just det sämsta. 17. Hon var fullkomlig, så att man bland alla moderna kjortelhelgon ej sett maken, så rent ur stånd att i ett giller falla att hennes skyddsgud gått från ljusastaken; och ofelbar man kunde henne kalla som Harrisonska ur, samt ständigt vaken: ja! som superlativ för henne passar din »makalösa olja» blott, Macassar! 18. Hon var, som sagt, fullkomlig; men emedan det här i världen kan bli tråkigt nog, där Adam först fick lära kyssas sedan han biltog från sin första lustgård drog där frid och enfald undanhållit ledan (att ej ett halvt dygn sämjan rent förtog!) kom Jose som en Evas son att bocka sig efter frukt som gift folk ej får plocka. 19. Han var en man som sorglös gick sin bana, men undvek lärt folk liksom deras kall, gav efter för var nyck, långt från att ana att frun gick efter sin herr man på skall. Men världen viskade, av gammal vana att bringa riken eller hus på fall, om en huldinna, ja! väl två, dess värre. Det kan bli husligt trätofrö av färre.</poem>