<poem>20. Nu hade Inez dock ett alltför bålt begrepp om sig, att svälja ned förtreter som man fått vara helgon om man tålt; det var hon visst i allt vad gärning heter, men ock en liten sate i att snålt förväxla griller med realiteter, och släppte ingen lägenhet ur hand att få i fällan sin herr man ibland. 21. Fastän han råkat hennes misstro väcka tog han sig ej till vara, stackars man; det händer även visa män och käcka att komma så i taget, att man kan »med fruns solfjäder deras hjärna spräcka»; men fruar slå ibland ej slint, minsann, solfjädern kan bli dolk, ifall det gäller, fast ingen inser hur och varför heller. 22. Men synd är det att lärda jungfrur skänka sin hand åt folk som ingen bildning fått, välborna män, låt vara, men som kränka ett sakrikt samtal med att gäspa gott; det angår icke mig, kan jag väl tänka, som går och vallar här som ungkarl blott, men — sägen, herrar män till lärda kvinnor, ha ni ej fått er tuktomästarinnor? 23. Vårt äkta par vart osams i förtreten, varför — det kunde ingen gissa rätt, fast hela världen visst var bra förveten; det angick oss ej heller, rätt och slätt. För min del avskyr jag nyfikenheten — men vad jag skryter av, det är mitt sätt att för bekanta ställa det till rätta då jag ej fått ett huskors själv att lätta.</poem>