<poem>24. Och därför ansåg jag det ganska viktigt att välment göra slut på denna tvist, men kloka voro de visst icke riktigt, ty aldrig fick jag se dem, det är visst; sen tillstod deras portvakt oförsiktigt — nå, lika gott! det värsta kommer sist: den lilla Juan slängde utför trappan kökspigans fulla ämbar över kappan. 25. En liten klippare med krusigt hår och kitsligt lynne, vant vid att befrämjas, en byting, bortskämd långt förrän i går, den punkt där far och mor förstått att sämjas. I stället för att tvista år från år de borde skickat unga herrn att tämjas i någon skola, eller möjligtvis lärt honom folor hemma med ett ris. 26. De måste foga sig i sina öden en tid bortåt, don Jose och hans fru; om skiljas blev ej fråga alls, men döden de önskade varandra dock, de tu; för goda tonens skull var det av nöden att visa öm förbindlighet ännu till dess att vreden stod i ljusan låga och satte sakens läge utom fråga. 27. Vår fru lät kalla Eskulapii hov till vittne på att hennes man var galen, men som han hade ljusa mellanskov lät hon det gå för slapphet i moralen; besvärad med förklaring, fick hon lov att innehålla med de långa talen, men hennes plikt mot människor och Gud vart föreburen — vackra sedebud!</poem>