<poem>28. Hon förde dagbok, där bland annat smärre han stod till boks; hon stal sig till hans brev för att få vapen mot sin man och herre, och världen på hans räkning schismen skrev; sen gjorde hennes mormor saken värre och hela staden part i tvisten blev, rannsakare och domare: de ena för ro skull, och en del av agg allena. 29. Och detta kvinnomönster, mjukt som vax, såg med ett sinneslugn sin make lida som en spartansk matrona fordomdags när mannen frambars död till hennes sida och ej en klagan undföll henne strax — tyst hörde hon förtalet allt förvrida och såg hans marter med en ro jämväl så alla ropte: »vilken ädel själ!» 30. Att höra, stoiskt lugn, en vän fördömas bevittnar alltid god filosofi; så smakar det som storsint att berömmas helst när vi främja egna syften, vi, och där behöver ingalunda gömmas (på lagspråk) »malus animus» däri: att hämnas själv hör ej till goda seder, men rår jag för om andra häckla eder? 31. Och väcks då gammalt sladder och förslitet med tillägg av en ny lögn eller två, det rör ej mig — och andra lika litet — det är så gammalt nytt, kan du förstå; emellertid gör just det gamla splitet oss som martyrer desto större då, och vetandet har gott av uppgrävt skvaller som under dissektionsstiletten faller.</poem>