<poem>32. Bekanta gingo mäklande tillväga, och fränder sen, en klass som sällan brister, (minsann är det en kinkig sak att säga vem man skall ta till råds i slika tvister — bäst kanske att ej släkt och vänner äga) för skiljas stretade en hop jurister, men där var ej ett papper löst, ett skröpligt, förrän, gunås, don Jose dog helt snöpligt. 33. Han dog: en sak som något var förstämde, enär, att döma efter vad en sekt som kallas advokater halvhögt nämnde (fastän de talte varsamt och förtäckt), hans död ett mål av stort intresse skämde, till sorg för allmänheten, där det väckt en spänning sådan som man finner sällan men som nu täpptes till i själva källan. 34. Och skvallret dog i samma ögonblick med advokatsarvodena, besinna! Hans hus vart sålt, hans folk sitt avsked fick, en jude tog hans ena älskarinna, en präst den andra — såsom ryktet gick: Jag sökte kunskap om hans sjukdom vinna, han dog i feber, i en smygande, dock undanbedes sorgbetygande. 35. En bra karl var han dock — det intyg jag som noga kände honom tryggt kan lämna; Jag nagelfar ej med hans fel i dag, Ej heller finns det just stort fler att nämna: det var ej underligt om han var svag och icke hade det humör, det jämna, som Numa (längesedan nu förstummad), han var ju gallsjuk och som barn försummad.</poem>