<poem>36. Var han ej synnerligen mycket värd så var hans glädje icke heller mycken, ja! låt oss giva sanningen sin gärd: det kändes tungt (förlåt vår vän den nycken!) att ensam stå vid sin förlåtna härd bland sina larer, trampade i stycken; alternativet, det förstod han nog, var döden eller domstoln — och han dog. 37. Som intet testamente fanns, så tog hans son i arv process och gods och länder, de där, ju mera det på tiden drog, förkovras borde under goda händer; förmynderskapet Inez tog med fog, det tillhör ju föräldrar eller fränder, och för en ensam son en ensam mor bör kunna verka mer än någon tror. 38. Beslöt så vår fru Högvis rätt och slätt att Juan skulle bli ett riktigt under, en ära för sin castilianska ätt (med möderne från Aragoniens lunder); och för att göra riddaren komplett så fick han lära på de bästa grunder att sköta tygel, värja och kardus, bestiga fästen — eller nunnehus. 39. Men det, varom hon mest var angelägen och präglade vartenda ögonblick i dem som skulle visa honom vägen, var, att han en moralisk ledning fick. Hon övervakade hans studier trägen och allting hennes granskning undergick; allt fick han se och lära, som jag tror, ja, med undantag av naturalhistoria.</poem>