<poem>40. Han lärde språk, förnämligast de döda, samt allt vad vetenskapen svårsmält har, åt konsterna han ägnade sin möda, helst där så litet gagn som möjligt var; han läste allt som ej gick ut på snöda begärelser, och skulle ej som karl få hum om släktenas förökelse, för att ej komma i försökelse. 41. Klassiciteten var en stötesten, för gudaskarans oanständigheter, ett folk som ej ens skylde sina ben och visst ej levde som anakoreter. För Eneiden och för Odyssén de fäkta fingo som apologeter, hans läromästare. Mytologin var donna Inez rädd för som för hin. 42. Ovidii halva diktning är gemen och ännu mer Anakreons sedelära, Catullus har ju knappt en tanke ren, och Sapphos ode står skandalen nära fastän Longinus sagt att den allen bland hymner hunnit det sublimas ära; Virgilii sång är kysk, om därifrån Man undantar »Formosum pastor Corydon». 43. Lucretii otro är för barnamagar för stark, att vara riktig hälsospis; på Juvenalis man med rätta klagar fastän han mente ärligt på sitt vis, ty man får ej gå på som man behagar och lämna hovsamheten rent till pris; och är ej Martialis’ skämt tillräckligt för väluppfostrade personer äckligt?</poem>