<poem>52. Jag tiger, jag, och det till punkt och pricka; men det tar jag ändå uti försvar, att hade jag en enda son att skicka i skolan (gudskelov jag ingen har), så skulle icke jag som Inez sticka katkesen ständigt i hans hand, som far, men något läroverk åt pilten leta, ty så jag lärt det lilla jag fått veta. 53. Där lär man — men det är ej mer att fästa sig vid, än vid den grekiska jag platt förgätit sen den tiden till det mesta; där lär man, säger jag — men »verbum sat», dock vill jag tro, att jag, liksom de flesta, fick kunskap om en del metoder att — lik mycket! Jag var aldrig gift, men hoppas en son bör ej med lutter enfald proppas. 54. Ung Juan var nu sexton år, och flink och smärt och välbyggd, just vad man plär kalla en rapper gosse, fast ej spelevink, så gott som karl, så föreföll det alla, blott ej hans mor, som vid den minsta vink därom bet sig i läppen (att ej falla i gallskrik); ty för tidig manbarhet var hennes avsky, såsom var man vet. 55. Bland hennes vänner — smycken i ett spänne av sedlighet och fromhet framför allt — var donna Julia, kvinnan med de trenne Olympens gratier i en gestalt, så äkta, så naturliga för henne som doft för blomman och för havet salt, för Amor båge och för Venus gördel, (den sista bilden står här knappt med fördel.)</poem>