<poem>56. I hennes mörka, österländska öga såg man ett moriskt ursprung tindra fram, en vink om annat blod än Spaniens tröga, låt vara att det räknas där för skam. Då kung Boabdil flydde från det höga Granada flydde Julias halva stam till Afrika; men den som icke for var hennes mormors-mormors-mormors-mor. 57. Hon gifte sig (hans ättartal jag glömt) med en hidalgo, som lät ätten ärva ett blod, varom hans fäder aldrig drömt att någon skulle så gement fördärva, helst som det legat dem om hjärtat ömt att honor ur sin egen avel värva bland syskonbarn och systerdöttrars mängd, en sak som skämmer raserna på längd. 58. Vad släkten till sitt blod, det friskt begjutna, förlorade, den vann till kött och märg, ty ur den murkna stammens rot, den brutna, en kärnfrisk telning sköt, och ingen dvärg; dess söner blevo ej i växten knutna, dess döttrar fingo både hull och färg; dock viskades, att Julias stammor lade i boet flera små än mannen hade. 59. Hur det nu var, så skulle jag dock mena att aveln sedan trivdes underbart, till dess den uppgick i en son allena som fick en enda dotter. Det är klart av min berättelse, att denna ena var donna Julia själv (om vilken snart skall spörjas mer); och hon, får jag förklara, var gift, och söt, samt tre och tjuge bara.</poem>