<poem>60. Vår Julias stora, mörka ögon (jag är svag för ögon) litet matta voro till dess hon talte, då ur globen drag av kejsarkrona mer än törne foro, och mest pensé. Där brann ett ömt behag i dem, ett något — det var ej den oro begären alstra, men det blivit det om det ej böjts av viljans majestät. 61. Hon hade lockar vridna kring ett änne som lyste av ett kvickt förstånd, och gott, samt välvda ögonbryn; och på de tvenne, de runda kinder hon en purpur fått så genomskinlig mången gång hos henne som runne ljus i hennes ådror blott; och så en växt på långt när ej alldaglig — en liten lunsa är för obehaglig. 62. Hon fick en man på femti. Hela vådan är att man har för stort förråd på dem. Min tro är, att i stället för en sådan man borde äga två på tjugufem, i synnerhet där solen retar klådan; själv har jag vittne på — non curo quem — att helgon närapå (vad de ha rätt i) helst vilja ha en man som ej fyllt tretti. 63. Det är för rasande, det må jag säga, (och detta för en sol, så oblyg, att vi ej en skärm för vår lekamen äga som kokas eller stekes dag och natt) att hur vi späka oss och gå tillväga allt spjärnande mot köttet blir för matt. Vad vi kurtis och gudar otukt kalla i varma länder blomstrar framför alla.</poem>