<poem>64. Tack vare då vårt mönsterfolk i norden, där synden ej, ett fattigt skynke har till skydd mot yrsnön och den frusna jorden (för Sankt Antonius snön en lisa var); där nämnder sätta sig kring domarborden och lägga dryga böter på den karl som råkat jaga på en annans gärde, ty därvidlag har lasten gångbart värde. 65. Alfonso hette hennes skatt; och han såg bra ut för sin ålder, kan man säga, men var ej mycket såsom äkta man. De levde såsom gift folk ofta pläga, man höll sig visst ej åtskils från varann, men gick ej heller som ett par tillväga; och ändock var han svartsjuk, något som han ville man ej skulle veta om. 66. Vår Julia — vad jag icke kan förklara — stod högt hos Inez, som nog kunde ses, fast ingen likstämdhet det kunde vara, ty hon skrev ej en rad — i parentes; — det tisslas om (men folket ljuger bara, för onda tungor intet heligt ges) att, innan don Alfonso tog sin donna, fru Inez ej för honom brukat rodna; 67. och att hon fint höll i med sin bekantskap som tiden gjort till en platonisk sak, var öm mot unga nåden i sitt grannskap och slapp så höra skvaller på sin bak. Hon erbjöd henne duskap eller tantskap och gav sitt lovord åt Alfonsos smak, och täpptes så ej munnen på skandalen så höll hon den ändå vid marginalen.</poem>