<poem>68. Om donna Julia just såg saken an som andra, eller hade själv sin mening, är något som man ej bestämma kan, men lugn var hon och vänlig i förening; om det var vana vid en slarv till man, och icke blindhet rentav och förstening, det är jag ej i stånd att säga riktigt, ty hon behöll det för sig själv försiktigt. 69. Hon såg don Juan, och hon smekte sedan det vackra barnet — nå, det gick väl an och kunde ej förtänkas henne medan hon än var tjugu år, och tretton han, men icke så när han var sexton redan och Julia sina tre och tjugu hann, ty dessa par tre år förändra gruvligt, i synnerhet där solen baddar ljuvligt. 70. De ändrade sig bägge efter hand: frun undvek honom, han sin käckhet miste, de sågo ner, och möttes de ibland så sökte var för sig att bli den siste. Att Julia insåg vad det var som band kan tas för avgjort; men vår Juan visste så litet därom, därpå vill jag dö, som den om havet som ej sett en sjö. 71. Med all sin köld var Julia dock den ömma; drog hon sin skälvande, sin lilla hand ur hans, så kunde hon likväl ej glömma att krama den ett litet, litet grand, så oförmärkt, att han var rädd att drömma, fast ingen trolldom från Armidas land så uppenbar förvandling verka borde som den beröringen hos Juan gjorde.</poem>