<poem>72. När hon såg Juan log hon aldrig livligt, men var långt sötare än när hon log, hon hängde läpp, som om ett obeskrivligt betryck hon med sig genom livet drog, ett tyst, förtiget, men oeftergivligt; ack! menlösheten är förslagen nog att icke tillstå allting ömsesidigt, och kärleken lärt sig att skrymta tidigt. 73. Förställd passionen ur sitt gömsle träder, men röjer sig så lätt. Som molnet spår ju dunklare det är dess värre väder, så skvallrar ögat mera än det får: ett slags maskrad i allehanda kläder, men samma hyckleri, som gott förstår att låtsa köld och smått förakt behändigt, ja, dödligt hat, fastän för sent beständigt. 74. Så suckar man, dess djupare ju värre man burit våld på sig; så rodnar man, för ingenting, det vete då vår Herre, och darrar bara man får se varann, men kan ej vara åtskils. Det är smärre preludier till vad som följa kan och tjänar blott att visa hur förlägen nybörjarn står och famlar efter vägen. 75. Men Julia själv, för att sin man betrygga, liksom sitt kranka hjärta, lät förut med religionens hjälp, och hederns, bygga ett bålverk mot en möjlig svag minut; själv en Tarquinius skulle nödgats rygga för hennes själs heroiska beslut: så bad hon om Marias hägn, den ömmas, som visste bäst hur kvinnor böra dömas.</poem>