<poem>76. Hon svor att slita Juan ur sitt minne, men gick till modern nästa dag, minsann, blev litet haj när dörrn flög upp därinne, fast, Jungfrun vare pris! det kom en ann. Nog kände hon sig tacksam i sitt sinne, men litet purken ock. Nu är det han som kommer — nej! Jag håller om en tia: den natten bad hon icke till Maria. 77. En ärbar kvinna — efteråt hon tänker — bör möta faran och betvinga den, det vore fegt att fly för hjärtats ränker, och något tycke hade hon ej än, om man ej kallar tycke det man skänker så där i förbigående åt män som företrädesvis man finner söta, men dem man då som bröder vet bemöta. 78. Och posito hon även skulle finna — ty satanas är listig, han, och klok — en så beskaffad karl i stånd att vinna ett övertag, och det vill gå på tok, så kan i sista stund en dygdig kvinna från rena skuldror lyfta detta ok och säga rentut nej till vad han ämnar: ett prov, som jag åt unga fruar lämnar. 79. Så finns det ju en kärlek lyckligtvis som ej gör anspråk just på något viktigt, som lämpar sig för änglarnas kurtis, och fruars, när de handla rätt försiktigt, platonisk, obemängd, »som min precis», som Julia sade, det förstås uppriktigt, vad själv jag skulle önskat, förutsatt hon valt mig till sin ängel och sin skatt.</poem>