<poem>80. Det är ett menlöst svärmeri, och tros ett par tre kyssar blott i följe äga, först en på hand, så en på munnens ros. För min del vet jag ej vad det vill säga, men hör att ängeln flyr bestört sin kos ifall man dristigare går tillväga; vad därutöver är, är syndigt; men skyll ej på mig — det blir väl värre än. 81. Till kärlek, men en kärlek som hon länsat på jordisk slagg, lät Julia sig förmås för Juans skull, som därav obegränsat i stadga skulle vinna, det förstås; men med vad medel, då hon sötman rensat ifrån metoden, pilten skulle fås till växelundervisningens tabeller vet icke jag — och Julia icke heller. 82. Med detta vackra uppsåt, och sitt kalla, sitt trygga pansar av en menlös själ, hon fritog sig — bestämt ur stånd att falla och med en dygd som stått sitt prov jämväl — från allt besvärligt tvång en gång för alla och en kontroll som tråkar folk ihjäl; men huruvida hon var vuxen detta är något som vi sedan få berätta. 83. Hon ansåg saken oskuldsfull och liklig och, med en pilt på sexton, knappt berörd av världens elakhet, som, oundviklig, här skulle stå besviken på sin skörd; dessutom kände hon en stor och riklig belöning i sitt hjärtas vittnesbörd: på det ha kristna bränt varann och menat Sankt Paulus skulle både bränt och stenat.</poem>