<poem>84. Och skulle hennes gubbe somna stilla en vacker dag — det Gud bevare oss att drömma ens! (här suckade den lilla) hon stode aldrig ut med det, förstås; men om det skulle träffa sig så illa, jag säger bara om, ja, inter nos, (nej! entre nous; hon tänkte på sin franska, fast jag är tvungen välja rim, och granska). 85. Jag säger blott: om Gud så skulle länka och Juan växte upp och bleve man, så vore hon en ung och aktad änka — ja, än om sju år skulle det gå an; och mellertid (det kan man ju få tänka) förlorades ej någonting om han sin lärospån i kärlek finge göra, men på det sätt vi om serafer höra. 86. Nu till don Juan. Stackars, liten karl, han levde i en vånda obeskrivlig och hade knappast sina sinnen kvar; het som Medea hos Ovid, och livlig, han kunde icke ana att det var en omgångssjuka, en oeftergivlig, som kan, där man ej tar för hett uti, det mest förtjusande i världen bli. 87. Där gick i tankarna han dag från dag och spånslog mitt i skogen otillbörligt och fann, som alla lidande, behag i djupa ensligheten oupphörligt. Jag älskar ensligheten, även jag, men notabene, om det vore görligt, en sultans i ett harems varma tjäll och icke eremitens i hans cell.</poem>