<poem>88. »O kärlek! här, på dessa öde rum, där trygghet snor sig samman med passionen, här bär du fram ditt evangelium och som monark du här bestiger tronen.» Den bard, jag anfört, är alls icke dum, fast andra raden vittnar mot personen, ty »trygghet» och »passion» ha där, gunås, så snott varann, att det kan missförstås. 89. Men säkert mente skalden (och han ställer vårt sunda vett till domare däri) vad här och överallt som regel gäller: att man på intet villkor störd vill bli vid dukat bord, och ej i älskog heller; jag säger icke mer, jag går förbi »passionen» som blir »snodd» så oförsiktigt, men ber att »trygghet» riglar dörren riktigt. 90. Vid bäckens spegel gick vår unga tok i tankar, som han ej förmådde reda, och raklång oftast sig i skuggan vrok av korkträdsgrenar, lummiga och breda; där söker skalden ämnen för sin bok, där läser man hans häfte utan leda är det till plan och rytm ej alltför klent och, som hos Wordsworth, knappt begripligt ment. 91. Han, Juan (och ej Wordsworth), syntes föra ett högstämt inre liv, ett underbart, och lyckades i någon mån att röra vid roten av sin kranka sinnesart; han gjorde nästan allt han kunde göra i detta fall, och blev förvandlad snart — fast han ej visste om det ens — dess värre, som Coleridge, till en metafysisk herre.</poem>