<poem>92. Han tänkte på sig själv, på jordens ring, på människan, det undret, på planeter, och huru hin man fått så rara ting; på jordskalv, örlig, och vad allt det heter, på månen, och hur bred han är omkring, på luftballonger, på fataliteter som klibba våra ben vid jorden kvar — och så på donna Julias ögonpar. 93. Jag ser de vise i förtjusning råka åt denna traktan utan gräns och mått, som man får pina i sig mest och tråka, fast andra den i födelsen ha fått; men sällsamt var att se en pojke bråka med stjärnor och planetsystemer blott; ser ni filosofi i dessa funder, nog tror jag manbarheten hjälpte under. 94. Han kunde löv och gräs och blommor plocka, förstod vad vinden talade precis, såg sköna nymfer mellan träden locka och himlens döttrar lämna sig till pris; så kom han vilse, och tog upp sin klocka och såg den gamle Kronos vanligtvis som vinnare, men fann sig själv ha stannat i mistning av sin middag, om ej annat. 95. Tog han lektyr i hand, lik mycket vad, Boscan och Garcilasso, helst den ena, så, liksom vädret bläddrar om ett blad i boken bäst man sitter där allena, tog fantasin och skenade åstad med innehållet — liksom gummor mena att blåsten far iväg med pappersveck där någon trollkarl ritat sina streck.</poem>