<poem>96. Så drev han bort sin bästa tid, sin dyra, och saknade han visste icke vad, och drömmens varma glöd och skaldens lyra förmådde ej bevilja det han bad: en barm att vila på i rusig yra och låta värmen stiga grad för grad, samt — ett och annat, som jag hoppar över och ej för stunden bikta just behöver. 97. Hans promenader, ensam med sin bok och sina drömmar, donna Julia sporde och såg att det med Juan var på tok. Men vad som livligt överraska borde är, att fru Inez själv, som var så klok, sin enda son ej ens en fråga gjorde; om hon ej ville se det, eller om hon icke kunde — eller hur det kom. 98. Ett vanligt fall, men nästan oförklarligt; som till exempel — herrar äkta män, när deras fruar bryta oförsvarligt emot — vad är det nu för bud igen? (Jag ordningen har glömt, och det är farligt dra till på höft då man citerar den;) då dessa herrar lukta horn, så leta i blindo de, som deras fruar veta. 99. En riktig man är ständigt misstänksam, fast aldrig på den punkt han skall bevaka, ser snett på en, som är ett menlöst lamm, men kopplar däremot ihop sin maka med husets vän, som frossar på hans skam; står sen bestört så snart han ser tillbaka och undrar — när de störtat i ett gap — på deras brott, ej på sin galenskap.</poem>