<poem>104. Den sjätte juni, just som kvällens ur gick på halv sju — trekvart kanhända nära — satt Julia vid en häck, i en natur som hurin söker, enligt vad vi lära av Mahomet, och av Anakreon Moore, åt vilken lyran en evärdlig ära med sångens kejsarlager har förlänt — må han få bära den, den är förtjänt! 105. Hon satt, fastän ej ensam nu. Men hur de träffats vet jag ej och kan ej sjunga, och visste jag, jag tege som en mur, ty folk få någon gång ha tand för tunga. De träffades uti en skön natur och sågo skiftvis på varann, de unga, och mötas ögon såsom dessa tvås är klokt att blunda, men så svårt, gunås. 106. Vad hon var vacker! Hennes hjärta brann på hennes kind, fast utan skuld den dagen. O kärlek, hur du omgestalta kan, du gör den svaga stark, den starka slagen, förför den stadigaste så att han bedrar sig själv, men tror sig ej bedragen — omätlig var den brant där Julia stod, och så var hennes tillit till sitt blod. 107. Hon tänkte på sin kraft, på galenskapen att tro en gosse någonting förstår, på dygdens kraft, en ärlig hustrus vapen, och så på don Alfonsos femti år: det sista var att springa rakt i gapen på Cerberus, ty jag bekänna får det talet klingar dock i kvinnors tycken gement, hur än det gör i silverstycken.</poem>