<poem>108. Sägs det: »det har jag sagt er femti gånger», så lita på att karlen snäsa vill; hör ni en skald ha skrivit femti sånger, så blir ni rädd han kan dem utantill; bland femti skälmar känner ingen ånger; vid femti narras kärleken april och fås ej mer i byte, men i massa för femti louisdorer blott i kassa. 109. Uti sin kärlek, dygd och tro och heder såg Julia don Alfonsos egendom och svor inom sig alla jordens eder att vårda den som en relik från Rom samt fly allt vad som stred mot goda seder; men bäst hon nu hos Juan satt så from sjönk omedvetet hennes hand på dennes, av misstag — kors, hon trodde det var hennes. 110. Och glömsk hon lutade sig mot den andra, som lekte blygt med hennes rika hår, och hennes tankar började att vandra, trots hennes inre kamp, på villospår. Men Juans mor var allra mest att klandra, som blundade för dem och deras år, hon, som så länge sonens Argus varit — då hade min på annat sätt förfarit. 111. Den hand hon höll i hans lät nu förstärka sitt grepp, påtagligen men småningom, liksom ett: »håll mig kvar, låt intet märka!» men henne är jag viss det förekom som om det blott platoniskt kunde verka; hon skulle ryst, som för en ödla, om hon hade trott att sådant inneburit en frestelse, den hon som fru försvurit.</poem>