<poem>112. Jag kan ej veta vad don Juan tyckte, men vad han gjorde skulle ni ha gjort; hans mun en tacksam kyss på handen tryckte, men drog sig glödande av blygsel fort tillbaka, liksom rädd om hennes rykte, — en ovan kärlek vågar icke stort: hon blev som blod och ville något stamma, men rösten svek senoran i detsamma. 113. Och solen sjönk, och månen uppgick stum, den kan ha satan i sig där han simmar, och den som kallat honom kysk var dum; ty solen, även då som längst hon glimmar, den tjuguförsta juni, får ej hum om hälften av de synder två tre timmar av stilla månsken vänligt blicka på — och så ser han så menlös ut ändå! 114. En farlig tystnad råder denna stund, en ro, då själen öppnar sig begärligt uti sin innersta, sin dolda grund, och finner varje återhåll besvärligt. Det silverljus, som över torn och lund med blid förklaring väller, tyst och härligt, kring själva hjärtat sveper som ett skir av trånad, som så lätt en vådeld blir. 115. Och Julia satt med Juan, ur vars arm hon sökte vrida sig, men ömt och varligt, där den nu skalv i kapp med hennes barm; hon måtte trott ännu det ej var farligt då hon ej reste sig med dygdig harm, sin retelse det hade uppenbarligt och så — Gud vet vad så — jag blir försynt och börjar nästan ångra jag begynt.</poem>