<poem>116. O Plato! Plato! bland filosofier har ingen lockat könen, det jag vet, så i fördärv som dina vurmerier, som söva sinnena i säkerhet; du gjort mer ont än alla fantasier vi fått från någon drömmande poet, — ni är en narr, en charlatan, dess värre, om ej rentav en kopplare, min herre! 117. Och Julia talade i suckar bara till dess det för ett klokt ord var för sent, och hennes tårar strömmade så klara, Gud give hjärtat bara varit rent! Men vem, som älskar, kan sin sans bevara? ej såsom skulle hon så illa ment, ty litet motstånd gjordes, och så grät hon, och viskande »jag låter aldrig» — lät hon. 118. Xerxes lär satt ett pris för den som drog en ny och okänd njutning fram i ljuset, och det förtjänade ett pris med fog samt kostade nog vackert kungahuset; men jag, som anspråkslös poet, har nog med litet älskog när mitt blod är fruset, jag vill ej nya njutningar — jag har nog av de gamla, får jag ha dem kvar. 119. Åt njutningen man skattar oförtrutet, med fara att en dag i svavel doppas; själv lovar jag ju bättring före slutet av året, lovar det när våren knoppas, men ej förty blir alltid löftet brutet, dock skall det genomföras, som jag hoppas: jag skäms för att min lusta är så rotad, men nu till vintern tänker jag bli botad.</poem>