<poem>140. Men Julia, liksom häftigt väckt, den arma, (märk väl, jag säger ej att hon ej sov) begynte gäspa, snyfta, gråta, larma; Antonia, pigan, stod i fruns alkov och lade kuddarna i hög, de varma, som komme hon ur sängen, med förlov: men icke vet jag vad som kom åt henne att låtsa de i bädden varit tvenne. 141. Där låddes fru och piga bäggedera som om i sin förskräckelse för rå och spöken, men för karlar ännu mera, de trott en karl betänka sig för två och därför krupit hop för att bli flera till dess att husets herre hunne gå från klubben, och, som komme han på slaget, bedyra: »det var jag som först bröt laget». 142. Till slut kom Julia lyckligtvis på traven: »I himlens namn, min vän, vad tänker ni? Är ni förryckt? O, låge jag i graven och vore från ett sådant odjur fri! Var finner jag till detta buller klaven? Är det av dryckenskap? av jalousie? Jag dör av blygsel; men i alla fall så rannsaka ni!» — Och svaret blev: »jag skall så». 143. Nu började ett snokande, ett spring i skåp, kontor, och i fodral till klockor, där hängde band och linne runtomkring, och mycket snodder, borstar, kammar, sockor, med andra kvinnliga små bohagsting som de behöva för att bli som dockor: man stack på väggar och gardiner hål och sårade — paneler med sitt stål.</poem>