Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>140. Men Julia, liksom häftigt väckt, den arma,
(märk väl, jag säger ej att hon ej sov)
begynte gäspa, snyfta, gråta, larma;
Antonia, pigan, stod i fruns alkov
och lade kuddarna i hög, de varma,
som komme hon ur sängen, med förlov:
men icke vet jag vad som kom åt henne
att låtsa de i bädden varit tvenne.
141. Där låddes fru och piga bäggedera
som om i sin förskräckelse för rå
och spöken, men för karlar ännu mera,
de trott en karl betänka sig för två
och därför krupit hop för att bli flera
till dess att husets herre hunne gå
från klubben, och, som komme han på slaget,
bedyra: »det var jag som först bröt laget».
142. Till slut kom Julia lyckligtvis på traven:
»I himlens namn, min vän, vad tänker ni?
Är ni förryckt? O, låge jag i graven
och vore från ett sådant odjur fri!
Var finner jag till detta buller klaven?
Är det av dryckenskap? av jalousie?
Jag dör av blygsel; men i alla fall så
rannsaka ni!» — Och svaret blev: »jag skall så».
143. Nu började ett snokande, ett spring
i skåp, kontor, och i fodral till klockor,
där hängde band och linne runtomkring,
och mycket snodder, borstar, kammar, sockor,
med andra kvinnliga små bohagsting
som de behöva för att bli som dockor:
man stack på väggar och gardiner hål
och sårade — paneler med sitt stål.</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0046.html