<poem>144. Man sökte under sängen oförtrutet och fann — det hör ej hit — vi lämna det; så såg man åt om fönstret var förskjutet, om spår på marken syntes efter fjät, så tittade man på varann till slutet: men det var lustigt nog att ingen lät — fast dumheten har också sina grunder — se åt i sängen lika väl som under. 145. Och tungan gick på Julia immerfort naturligtvis. »Ja, leta», skrek hon, »leta, och hopa skymf på skymf, mer än ni gjort, jag har ju därför gift mig, må ni veta! Det där är tacken, som jag nu har sport, för det att han sin hustrus man fått heta; men jag fått nog, och jag ur huset vill så sant som lag och rätt än finnas till. 146. Ja, don Alfonso! ej min man numera, — och såsom sådan tog ni sak på bak — med tre tjog år på nacken, om ej flera, — ty femti sexti är just samma sak — säg, är det skick och skäl att visitera sin hederliga hustrus sovgemak? menediga, gemena don Alfonso, vem skulle trott er tappa ert förstånd så? 147. Var det för det som jag försakat alla de privilegier som det fått, mitt kön? som jag en döv och gammal munk lät kalla till vittne av min bikt och av min bön? en man, som aldrig haft att anbefalla en penitens åt mig, men gjort det rön att jag ej kunde vara gift ens riktigt — och får jag missfall, tänk, hur oförsiktigt!</poem>