<poem>148. Var det för det som jag har haft den styrkan att i det minsta tycke se ett fel? som man ej fick mig ut, om ej till kyrkan, tjurfäktningar, kalas och skådespel? Var det fördenskull jag för manlig dyrkan var kall och otillgänglig — kanske stel? för det som grev O’Reilly, generalen som intog Algier, hölls vid marginalen? 149. Sjöng ej ett halvt år sångaren Canzani sin trånad utan hopp, om ni vill granska? Har ej hans landsman sagt, grev Corniani, jag var den enda sedesamma spanska? Fick grev Strongstroganoff ej korgen, sa ni, och andra ryska ädlingar, och franska? Gick ej lord Coffeehouse, med udd i såret, och dränkte sig (i vin) förlidna året? 150. Ha ej två biskopar gjort mig sin kur, hans nåd av Ichar och don Fernan Nunez? Jag undrar just hur månen står, och hur förklaring på det här som lättast vunnes. Pris vare er beskedliga natur jag slipper stryk, som eljest också funnes — o kämpe båld, med värja och pistol, tänk bara vad ni spelar för fiol! 151. Var det för det ni skulle resa genast i ytterst angelägna göromål ihop med herr notarien allenast, som står där flat, men hal liksom en ål? Ni har betett er mycket simpelt senast, men ännu mindre jag den skurken tål, som för att komma åt en lumpen penning tar vänskapen för oss till förevändning.</poem>